Man var säker på att roten alltid levde och vakade över ägaren. Det var inte bra att ha konflikt med sin alruna!
På den tiden trodde man att ett offer var nödvändigt när man skördade den.
”Roten frambringar ett hjärtskärande skri när någon försökte dra upp den ur marken, och den som drog skulle då ögonblickligen falla död ner. För att klara sig undan detta skulle man binda fast alrunan i svansen på en svart hund. På så sätt skulle endast ett hundliv förspillas för varje alruna.”
Stackars hundar! Pst! Om man vill odla den nu så behöver man tänka på att den är giftig!
