Alla människor jag mött som är mediala har mer eller mindre ett ganska brokigt liv. Känslostormar och hinder som dyker upp här och där. Ja, det har ju alla men det här handlar om ett ganska tufft liv känslomässigt.
En bidragande orsak är nog att vi mediala ofta känner att vi inte riktigt hör hemma här eller att vi inte känner oss särskilt accepterade för den vi är. Man känner helt enkelt ett slags utanförskap.
När man bestämmer sig för att utveckla den mediala förmågan så startar en väldigt ensam resa. Den är så ensam att man kan känna sig väldigt sorgsen många gånger. Ända tills man kommit in till sitt inre, själva kärnan och vågar känna både förståelse och kärlek till sig själv.
Det är jättetufft att komma dit in för vi präglas redan som barn med att det skulle vara nånting fult att älska sig själv, att det är egoistiskt. Eller förresten, nuförtiden ser det mycket ljusare ut tack och lov. Universum vill att vi gör det och jag får budskap om det hela tiden.
En liten tanke mitt i min mediala vardag =)
Kram/Viola
